Versus the snow
Ja har tänkt i flera dagar nu. ändå kan ja inte komma på nått svar.
alla frågor och konstiga tankar,ja kväver mig själv.
Innerst inne vill ja juh bara bli älskad,ha någon som längtade efter att få vakna bredvid mej på morgonen.
Någon som kysste mej och höll om mej,nån som viskade att ja är det vackraste som finns,nån som älskar bara mej.
Nån som ja älskar tillbaka,nån som kunde släcka dom paranoida kännslorna,rastlösheten och ensamheten.
Nån som ja kunde gå till mitt i natten om ja behövde,nån som höll om mej om ja grät.
Nån som kunde läsa mej och inte dömde mej.
Att alltid känna denna kvävande,svindlande ensamhetet och utsatthet bryter ner mej.
ja tror inte att kärlek kan bilda rötter i jord som endast består av sex och besatthet.
och ja tror inte att eric älskar samelina.
Mamma brukadealltid säga "det är en fas" om allt ja gjorde som liten,och då menar ja verkligen allt.
Om ja bara var en fas,hur kan hon då veta vem ja är,vem ja varit.
Ja är trött på att bara vara ett lapptäcke av andra personer,ja vill ha en egen persondlighet,men ja trorinte det går.
och på sätt och vis så vågar ja inte vara mej själv,ja vågar inte låta mitt riktiga jag komma fram. för om nån inte tycker om nått som ja tagigt från nån anna,citat,kroppspråk och annat så är det juh på sätt och vis inte mej de tycker illa om. men om ja skulle vara mej själv och folk inte gillade det så skulle ja bli så sårad.
De skulle ja inte orka med.
Ja verkar juh alltid varit värdelös,ingen speciel.
Bara nån i massan,en av alla dom som jäktar runt för att ta sej nån annanstanns.
Ja är patetisk om ja försöker och misslyckas,ja är en dålig människa om ja inte försöker.
Ingen försöker lära mej hur ja ska göra rätt och ja misslyckas gång på gång.
Pappa skäller om allt och mamma gnäller om att ja inte kan göra nått rätt,och om att ja är fet och ful.
farfar tycker ja är äklig och behöver kamma mitt hår.
Kan inte nån komma och hålla om mej nu? samelina? någon? anyone?
Ja behöver juh bara de mest grundläggande av allt,en familj som stöttar mej.
Och kärlek,ja kan inte leva i en värld till brädden fylld av hat och ondska utan nån enda som säger att ja är vacker utan att egentligen mena "ja vill ha sex".
Oh how i wish att ja inte tappade orden runt samelina,då hade ja kunnat förklara precis hur ja känner och varför. men hon tömmer inte bara min hjärna på problem och ångest utan hon tömmer den på allt.
2000talet är ingen bra tid för romantiska poethelveten som jag.
"You'll say that we've got nothing in common
No common ground to start from"
alla frågor och konstiga tankar,ja kväver mig själv.
Innerst inne vill ja juh bara bli älskad,ha någon som längtade efter att få vakna bredvid mej på morgonen.
Någon som kysste mej och höll om mej,nån som viskade att ja är det vackraste som finns,nån som älskar bara mej.
Nån som ja älskar tillbaka,nån som kunde släcka dom paranoida kännslorna,rastlösheten och ensamheten.
Nån som ja kunde gå till mitt i natten om ja behövde,nån som höll om mej om ja grät.
Nån som kunde läsa mej och inte dömde mej.
Att alltid känna denna kvävande,svindlande ensamhetet och utsatthet bryter ner mej.
ja tror inte att kärlek kan bilda rötter i jord som endast består av sex och besatthet.
och ja tror inte att eric älskar samelina.
Mamma brukadealltid säga "det är en fas" om allt ja gjorde som liten,och då menar ja verkligen allt.
Om ja bara var en fas,hur kan hon då veta vem ja är,vem ja varit.
Ja är trött på att bara vara ett lapptäcke av andra personer,ja vill ha en egen persondlighet,men ja trorinte det går.
och på sätt och vis så vågar ja inte vara mej själv,ja vågar inte låta mitt riktiga jag komma fram. för om nån inte tycker om nått som ja tagigt från nån anna,citat,kroppspråk och annat så är det juh på sätt och vis inte mej de tycker illa om. men om ja skulle vara mej själv och folk inte gillade det så skulle ja bli så sårad.
De skulle ja inte orka med.
Ja verkar juh alltid varit värdelös,ingen speciel.
Bara nån i massan,en av alla dom som jäktar runt för att ta sej nån annanstanns.
Ja är patetisk om ja försöker och misslyckas,ja är en dålig människa om ja inte försöker.
Ingen försöker lära mej hur ja ska göra rätt och ja misslyckas gång på gång.
Pappa skäller om allt och mamma gnäller om att ja inte kan göra nått rätt,och om att ja är fet och ful.
farfar tycker ja är äklig och behöver kamma mitt hår.
Kan inte nån komma och hålla om mej nu? samelina? någon? anyone?
Ja behöver juh bara de mest grundläggande av allt,en familj som stöttar mej.
Och kärlek,ja kan inte leva i en värld till brädden fylld av hat och ondska utan nån enda som säger att ja är vacker utan att egentligen mena "ja vill ha sex".
Oh how i wish att ja inte tappade orden runt samelina,då hade ja kunnat förklara precis hur ja känner och varför. men hon tömmer inte bara min hjärna på problem och ångest utan hon tömmer den på allt.
2000talet är ingen bra tid för romantiska poethelveten som jag.
"You'll say that we've got nothing in common
No common ground to start from"
Kommentarer
Trackback
